Sitter och tittar igenom massa texter från gymnasiet. Ganska kul. Mest massa kåserier och sånt där. Men så mitt bland alla de där hittade jag faktiskt en seriös text. Den här, sommarmorgon hade jag döpt den till.


Vaknar av att en solstråle kittlar mig på näsan. Känner mig utvilad och klarvaken. Kan inte ligga kvar i sängen, trots att jag i vanliga fall är en sömntuta. Familjen sover ännu... Tassar ut i badrummet, drar på mig träningsoverallen och fortsätter ut i köket. Dagen utanför är fullständigt orörd av mänsklig hand. Än så länge är dagen bara min, väntar på att fyllas med händelser - stora och små. Som en orkester som väntar spänt på att dirigenten ska höja taktpinnen.

Sätter på kaffet och brer ett par smörgåsar. Denna tidiga junimorgon är som gjord för att äta sin frukost på skogsängen intill tomten. När jag hör fåglarnas småprat utanför fönstret samtidigt som kaffedoften sprider sig i köket bubblar jag av liv och längtan att komma nära naturen. En tidlös längtan att förenas med det ursprungliga, långt borta från jäkt och måsten.

Med kaffetermos och mackor i famnen går jag långsamt över det dagskyssta gräset. Luften är fortfarande nattsval, men värms kärleksfullt upp av solens strålar. Den lila bondsyrenen på gårdens baksida doftar skolavslutning och student.

Den stora grå stenen med mossa där framme har varit min ända sen jag var liten. Med ett barns förtjusning klättrar jag upp och sätter mig till rätta. Mina fingrar känner på den mjuka fuktiga mossan, den känns trygg och välbekant. Med armarna runt uppdragna knän sitter jag en lång stund och bara är. Låter mig långsamt fyllas med alla intryck omkring mig. En mild sommarbris leker med en lock av mitt hår när jag öppnar  termosen och håller upp en kopp kaffe. Aldrig har min vanliga ostmacka smakat så ljuvligt och kaffet varit så perfekt!

Att en tidig sommarmorgon kan vara så full av ljud och dofter! Till och med luften jag andas in smakar sommar. Björkens ljusgröna löv rör sig mjukt i vinden och en trött humla surrar dovt. Humlan borde inte kunna flyga, men det vet hon inteom utan buren av sin önskan flyger hon ändå. Tänk om vi människor kunde bäras av sina goda önskningar. Att våga tro på sin egen kraft och förmåga, att ingen kom och sa "Du kan inte" och "Du får inte".

Egendomligt hur mina tankar lever sitt eget liv, när de inte tvingas in i färdiga mönster. Tänk om det styrande männen i världen kunde samlas till stormöte på min sommaräng, skulle de besluta om krig, död och kärnvapen då? Skulle den bittra smaken av hat och girighet fylla deras sinnen och hjärtan då?

Nej, jag tror inte det. Naturen själv och tidernas begynnelse bjuder till frihet, fred och kärlek. Till och med ett hjärta av is tinar och börjar pulsera varmt. Inget annat vore möjligt. Här och nu är jag övertygad om att det goda kommer att segra till slut. Trygg och lugn som ett barn somnar i sin mammas famn blundar jag och vänder ansiktet mot solens värme. Jag förnimmer en närvaro av något jag inte kan sätta ord på.

Om jag fick en enda önskan uppfylld, så vore det att alla människor fick uppleva just en sån här sommarmorgon.



Haha, kan minsann vara en seriös tjej! Har skrivit den någon gång i tvåan på gymnasiet. Kommer inte riktigt ihåg vad uppgiften var, men jag tror vi skulle använda och beskriva sinnen liksom. Verkar som det. Uppgift på journalistiken skulle jag tro, det är den läraren som satt betyget som står på i alla fall. Hela texten är bare hittepå i alla fall. Drack inte ens kaffe på den tiden, haha.