Duvorna går runt och pickar smulor i betongen där jag står, väntande i tunnelbanedån. Ja, de som skulle vara fredssymboler skiter på perrongen. Och jag förstår, jag skulle själv gjort samma sak om jag kunde flyga härifrån. Jag antar att du att du går till någon ödlslig krog i natt, denna mörka natt. Det är ett sätt att stänga av. Och hänger någon slags boxershortsmodell i alla fönster där jag går och undrar om jag vill se ut som han. Ja, det som skulle vara kalsonger blir en pil i våra mönster hur vi mår, beror på vad det står, att; sån är kvinna och sån är man. Jag antar att du gömmer dig under täcket nu i natt, denna kalla natt. Det är ett sätt att stänga av. Och där kan tankarna få tänka som dom vill, där finns det inga flimmerljus som hjälper till. I tunnelbanedån dövas de inre, tysta skriken. Och det är svårt att få en plats här i rusningstrafiken. Och allting går så fort. Sen någon har sagt att tid är pengar går vi på, fast tiden är väl gratis vad jag vet. Och sömntabletter tycka vara effektivare än sängar, sen när då? Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet. Och jag antar att du proppar hjärnan full med panodil och cipramil, det är ett sätt att hänga med. Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker. Rulla på. Orsaken vill ingen ens förstå. För någon har sagt att har man gott om pengar är man säker. För vaddå? Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå. Så jag antar att du längtar ut till skogen då och då, det verkar så. Där kan man slippa hänga med. Och där kan fötterna få ströva som de vill, där hjälper inga tåg och rulltrappor till. I tunnelbanedån dövas de inre, tomma skriken. Och det är svårt att få en plats här i rusningstrafiken. Ja, människor går runt och pickar smulor i betong på ackord och rusandes i tunnelbanedån. Ja, vi som skulle vara människor blir stoft i konkarongen. Själavård skjuts upp till efter döden när vi flugit härifrån. Jag antar att du vänjer dig, jag antar att du vet; ensamhet, det är det enda vi har kvar.