Jag har varit så himla häftig idag och inte haft någon ångest för natten alls. Trodde jag. Men nu börjar den krypa sig på. Jag kan inte låta bli att känna att det gör lite ont. Att det svider lite. Att det var onödigt gjort av mig. Och ännu mer onödigt gjort av dig. Fast kanske mest av mig trots allt. Jag är nog inte så häftig trots allt. Det rev upp mer gammalt än vad jag hade trott. Jag blir så ledsen på mig själv. Och på dig. Vad hände liksom? Och varför? Jag blir knäpp.