ge mig ett fel som jag kan rätta till.
Anna, bussen här utanför går ingenstans. Det är ingen som vill någon vart. Jag har åkt så många varv, men det är alltid lika svart. Anna, är det tiden på året som skrämmer? Är vi trygga bakom väggarna här? Jag vill inte få in den här världen, den är så tung och tyst och tvär. Och min tunna karaktär bara vrider och vänder sig och vill vara bättre man för dig. Ett smartare drag, en lösning. En lanterna på din gungade båt. Ja, jag vet att jag sluter igen, men det känns som det är mig de vill åt. Ja, jag vet, men det känns så än. Anna, det är ett timglas som bara rinner. Det finns inget att förstå. När himlen är blodröd och brinner, är natten som tränger sig på. Och jag drömmer så konstigt igen. Anna, håll mig hårt. För jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt. Anna, nu tänder de gatubelysningen. Bussarna åker sitt varv. Jag letar efter rispor i ytan, en spricka, ett hål, en skarv. Det måste komma något bra ur allt. Det måste växa nånting under alla listor, alla bingon, alla tävlingar och alla steg tillbaka. Res mig upp, ge mig lust att hänga på. Jag ska värma dig, Anna. Jag ska lyssna och förstå. För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss, ska vi hitta en väg ändå. Vi ska hitta en plats ändå, hitta ett hem vi två.
Kommentarer
Trackback
